DEL 2: DET BIOPSYKOSOCIALA PERSPEKTIVET PÅ ADHD

I del 1 har redogjorts för varför det existerande forskningsunderlaget i själva verket ger svagt stöd för den rådande biomedicinska synen på ADHD, det vill säga att ADHD skulle vara ett biologiskt, kroniskt eller genetiskt orsakat tillstånd.

I denna och nästa del redogörs för varför ett biopsykosocialt perspektiv på ADHD både utgör den bäst vetenskapligt underbyggda förklaringen till ADHD och hur detta kan hjälpa oss att förstå symptomen på ett annat sätt som möjliggöra läkning av dem.

I takt med att forskning har visat att miljöfaktorer nog måste spela större roll för utveckling av ADHD än man tidigare trott (se del 1) har en bred grupp kliniker och forskare börjat tillskriva sig ett biopsykosocialt perspektiv på ADHD. Det biopsykosociala begreppet har idag urvattnats och breddats till att i många sammanhang betyda något helt annat än vad som ursprungligen avsågs. I föregående del har givits exempel på hur auktoriteter tonar ner betydelsen av sociala miljöfaktorer till förmån för icke-sociala miljöfaktorer på ett sätt som inte är vetenskapligt motiverat, utan snarare skapar minimal friktion med det biomedicinska perspektivet.

För att undvika sammanblandning med detta perspektiv (som jag brukar kalla för pseudopsykosocialt) och för att ge psykosociala stressorer sin rättmätiga betydelse i ekvationen brukar jag ibland (t.ex. när jag föreläst om ämnet i olika sammanhang) använda mig av rubriken “Ett traumaperspektiv på ADHD”.

Eftersom användandet av ordet trauma, och hur det breddats under de senaste åren, retar många ska jag förklara vad jag avser med begreppet och varför jag anser att en breddning av begreppet är motiverad:

Vissa tycker att vi behöver reservera ordet trauma för de allra allvarligaste händelserna en människa kan råka ut för. Hur blir det annars för dem som råkat ut för exempelvis tortyr om ordet urvattnas? Själv ser jag faktiskt inget större problem med detta. Som jag ser det kan “trauma” användas på samma sätt som “smärta”. Det kan skruvas upp eller ned med hjälp av olika prefix/kontext. Detta fångar även fenomenets natur i högre grad eftersom nervsystemet inte nödvändigtvis gör någon skillnad på stora eller små stressorer. Beroende på hur sårbara vi är när vi möter den stressande erfarenheten reagerar vi olika starkt. En stor andel av människor som är med om objektivt påfrestande saker, såsom krig, utvecklar dessutom inga långvariga traumasymtom. Individuell sårbarhet/resiliens kan utgöras av såväl genetiskt som erfarenhetsmässigt bagage. Om vi exempelvis har otrygg anknytning kan vi reagera starkare på mindre stressande upplevelser och stimuli. Vi behöver helt klart ett ord för att beskriva stressande händelser som påverkar vår förmåga att skapa nära relationer, känna glädje eller fungera i arbete- och vardagslivet, oavsett objektiv storlek. Så i väntan på att någon lanserar något annat begrepp som kan fånga dessa nyanser håller jag tillgodo med ordet trauma.

Varför den psykosociala stressen bör stå i fokus

Människan är social i en mycket grundläggande bemärkelse. Den samlade forskning från evolutionsbiologin, neurovetenskapen och utvecklingspsykologin visar unisont att vi föds med ett nervsystem som är konstruerat för att existera och utvecklas i tryggt samspel med andra människor (Harlow & Zimmerman, 1959; Bowlby 1953; Cassidy, 1994; Schore, 2001; Sameroff, 2020). Det sociala samspelet under de första levnadsåren har avgörande betydelse för vår överlevnad och för vår kognitiva, emotionella och sociala utveckling (Bowlby, 1953; Cook, 2005; Cassidy, 1994; Fonagy & Target, 2002; Sameroff, 2020; Thompson, 2006). Vi har därför en medfödd benägenhet att uppfatta social information som särskilt betydelsefull. Hela vår tolkningsapparat är centrerad kring frågor som kretsar kring vem som är tillgänglig, tillförlitlig och engagerad i oss, hur vi påverkar andra och hur de påverkar oss. Redan tidigt i livet riktas vår uppmärksamhet mot ansikten, röster och känslouttryck – signaler som hjälper oss att förstå sociala relationer och bygga en känsla av trygghet och tillhörighet. På så sätt utgör det sociala samspelet inte bara en aspekt av mänskligt liv, utan själva fundamentet på vilken vi bygger vår uppfattning om världen, oss själva och våra möjligheter att agera i den. När det kommer till att förstå hur det kommer sig att relationens centrala betydelse ofta förbises inom forskningen och den allmänna diskursen, kan jag som psykolog inte hålla mig från att spekulera kring hur psykologiska mönster kan bidra på gruppnivå. Kan det vara så att högpresterande auktoriteter såsom överläkare, politiker, influerare och mediala opinionsbildare i större utsträckning lever i avstängdhet inför sina egna grundläggande sociala behov?

Små barn saknar förmågan att reglera sina egna känslor, uppmärksamhet och är naturligt impulsiva. Detta beror på att hjärnan ännu inte är mogen och behöver genomgå organisering på cellnivå (Lupien et al., 2009). Av utvecklingspsykologisk forskning vet vi att socioemotionell mognad sker naturligt och spontant hos de flesta barn som får leva med omsorgspersoner som har förmågan att ombesörja för barnets behov av intonat samspel (Cassidy, 1994; Fonagy 2002; Sroufe, 2005). Att få sina känslor speglade och validerade har en reglerande effekt på nervsystemet. Spegling och validering av känslor gör att barnet står ut med att fortsätta vara i kontakt med sina känslor och bygger en tillit till att de kan upplevas utan att bli överväldigande. Med tillräckligt mycket spegling och validering under barndomsåren har barnet till slut utvecklat ett eget inbyggt narrativ - en röst som utgör en mosaik av de budskap som barnet mottagit från sin omgivning genom åren.

Ett barn som saknar spegling och validering kommer att uppleva sina känslor som överväldigande och hantera detta genom olika typer av avstängning och undvikande (Wennerberg, 2014). När så sker i den grad att barns normala utveckling störs talar trauma- och anknytningsforskare om anknytningstrauma och emotionell omsorgssvikt; på engelska childhood emotional neglect (Cook et al., 2005; Main & Hesse, 1990).

Depression är ett välkänt resultat av känslomässig avstängning. Vad den neurobiologiska teorin om ADHD tyvärr överskuggat är den för många intuitiva idén att även hyperaktivitet, impulsivitet och koncentrationssvårigheter uppstår som en konsekvens av känslomässig avstängning. Detta trots att forskning inom anknytningsfältet visar att trygg anknytning predicerar normal utveckling och mental hälsa senare i livet medan barndomstrauma såsom emotionell omsorgssvikt är förknippat med utveckling av symptom på psykisk ohälsa, däribland de symptom som kännetecknar ADHD (Cook et al., 2005; Sroufe, 2005). Ledande traumaexperter såsom Cook et al. (2005), och Van Der Kolk (2009) är överens om att anknytningstrauma och emotionell omsorgssvikt kan leda till uppkomst av symtom på de flesta former av psykopatologiska tillstånd som exempelvis depression, ångest, personlighetssyndrom samt symptom såsom hyperaktivitet, impulsivitet och koncentrationssvårigheter. I en omfattande metaanalys av Norman et al., (2012) presenteras följande slutsats:

There is emerging evidence that the origins of most adult diseases are found among

developmental and biological disruptions in childhood.

(Norman et al., 2012, s. 22)

Developmental disruptions (utvecklingsmässiga störningar) handlar om hur barnets psykiska, emotionella och sociala utveckling påverkas av trauma. Exempel på störningar som kan uppstå till följd av trauma är:

• Svårigheter att knyta an till andra (Karatzias et al., 2018)

• Problem med känsloreglering eller impulskontroll (Zhang et al., 2024)

• Försämrad inlärningsförmåga eller kognitiv utveckling (Fan & Kang, 2025)

• Förändrat självförtroende, självbild och trygghet (Melamed et al., 2024)

Med andra ord: trauma kan “störa” eller fördröja barnets utvecklingsbanor.

Biological disruptions (biologiska störningar) handlar om hur kroppen och hjärnan reagerar fysiskt på stress eller trauma under uppväxten. Några exempel är:

• Kronisk aktivering av stressystemet (HPA-axeln) → höga kortisolnivåer (Seo et al., 2019)

• Förändringar i immunförsvar, hormonsystem och ämnesomsättning (Katrinli et al, 2022)

• Ökad risk för sjukdomar senare i livet (t.ex. hjärt-kärlsjukdom) (Sumner et al, 2023)

Kan vi prata anknytning utan att skuldbelägga?

Många neurobiologiska, psykologiska och samhälleliga faktorer påverkar huruvida ett tillräckligt gott samspel mellan barn och omsorgsperson äger rum. Eftersom ordet anknytningstrauma ofta upplevs stigmatiserande för föräldrar är det viktigt att understryka att många av de vanligaste påverkansfaktorerna inom den multifaktoriella förklaringen till att anknytningstrauma uppstår ligger utanför föräldrarnas kontroll. Goodness-of-fit är ett koncept som handlar om hur väl ett barns temperament passar in i den omgivande kontexten (Rothbart & Posner, 2015). Även om det varit svårt att fastställa i vilken grad temperament formas av prenatala miljöfaktorer (N​​igg, 2006) verkar det utifrån dagens forskningsläge åtminstone en rimlig hypotes att barn föds med olika genetiskt betingade temperament (Rothbart & Posner, 2015). Konstruktet temperament skulle således kunna göra reda för den högre samvariationen av ADHD hos enäggstvillingar jämfört med tvåäggstvillingar utan att den genetiska dispositionen för den sakens skull nödvändiggör utveckling av ADHD-symptom. Föräldrar till barn med sårbara temperament kan få svårare att svara an på barnets signaler vilket kan innebära en utmaning för samspelet som inte hade funnits om barnet fötts med ett annat temperament (Rothbart & Posner, 2015; Sameroff, 2020). Om föräldern därtill är belastad av stressorer såsom fattigdom, krig eller egen psykisk ohälsa kommer detta ytterligare påverka förälderns förmåga att svara an på barnets behov på ett lyhört och intonat sätt. Detta innebär alltså att det kan finnas avgörande omständigheter som ligger helt och hållet utanför både barnets kännedom och föräldrars kontroll. Ändå är det i slutändan det störda samspelet mellan förälder och barn som blir det mest signifikanta för barnets upplevelse och utveckling. Barn kan exempelvis på grund av den jag-centrering som är en naturlig del av barndomen göra smärtsamma personliga tolkningar av brist på tillgång till intonat samspel. Exempelvis är det inom den samspelsorienterade psykologin naturligt att anta att barn skulle kunna utveckla grundantagandet “jag är oälskbar” till följd av att en anknytningsperson, helt orelaterat till barnet, förolyckats i trafiken.

Som W. D. Fairbairn, inflytelserik brittisk psykoanalytiker och föregångare till anknytningsteorin, berömt formulerade omkring 1940:

It is better to be a sinner in a world ruled by God than to live in a world ruled by the Devil. A sinner in a world ruled by God may be bad; but there is always a certain sense of security to be derived from the fact that the world around is good.

Tanken att barn kan utveckla idéer om sig själva, andra människor och världen som inte nödvändigtvis stämmer med verkligheten, och som kan vara mycket plågsamma, är central inom anknytningsteori och utvecklingspsykologi. Dessa grundantaganden fyller ändå en viktig funktion för barnet: de hjälper barnet att förutsäga och hantera sin sociala och emotionella miljö, och fungerar som ett skydd mot överväldigande känslor. Detta perspektiv skiljer sig tydligt från såväl de behavioristiska idéerna om att barn föds som blanka blad och i första hand formas av yttre påverkansfaktorer, såväl som från de biologiska teorierna som lägger tyngden på genetiska och medfödda symptom.

Det vetenskapliga förklaringsvärdet hos den biopsykosociala förklaringsmodellen

Den biopsykosociala teorin kan med avstamp i ovanstående ses som en meningsskapande knytpunkt där genetiska och miljömässiga faktorer vävs samman och hjälper oss att förstå de flesta former av psykiatriskt lidande som symptom på frustrerade behov av tillhörighet och autenticitet utan att reducera betydelsen av genetiska och icke-sociala faktorer (Wennberg, 2014; Sameroff, 2020).

Det biopsykosociala teorin har, genom att omsätta ett brett spektrum av påverkansfaktorer till ett avgränsat antal mekanismer och meningsbärande aspekter, en starkt konvergerande effekt på det psykiatriska fältet.

För vissa låter det långsökt att psykologiska symptom som impulsivitet och koncentrationssvårigheter kan härstamma från negativ självbild eller upplevd otrygghet, på samma sätt som ångest och depression. Dessa samband är dock välkända inom den kliniska vardagen, och en anledning till att känsloreglering utgör ett centralt fokus i flertalet moderna terapiformer såsom DBT, MBT och andra känslofokuserade terapiformer. Min ambition är att via min instagram (@psykolog_maja) samt denna hemsida (se flikarna Hjälp till dig med ADHD samt Resurser) bidra med en intuitiv förståelse för just detta samband.

Den biopsykosociala förståelsemodellen är en omfattande teori med stöd från flera vetenskapliga fält som kan fylla det tomrum av orsaksförklaringar som psykiatrin uppvisar (Shorter, 2022). Den forskning som stödjer denna modell kommer från flera oberoende psykologiska discipliner och är redan vitt accepterad som förklaring till många former av psykisk ohälsa, såsom depression, ångest och emotionellt instabilt personlighetssyndrom (Kulacaoglu & Kose, 2018; Tripathi et al., 2019).

ADHD är inte det enda tillståndet som råkat ut för det medikaliserade synsättet. På vissa håll inom psykiatrin återfinns uppfattningen att även andra former av psykisk ohälsa såsom depression, ätstörningar och generaliserat ångestsyndrom kan vara direkt orsakade av genetiskt orsakade obalanser i hjärnkemi, isolerat från våra grundläggande anknytningsbehov (Farrell et al., 2015; Lynch et al., 2020). Liksom i fallet ADHD saknas hållbart vetenskapligt stöd för denna förklaringsmodell, men det finns ändå en tendens till att denna förståelsemodell blir alltmer utbredd. Om symptom på psykisk ohälsa ändå skulle uppstå till följd av obalanserad hjärnkemi utgör detta ändå inget motargument mot en multifaktoriell anknytningsteoretisk förklaring eftersom förändrad hjärnkemi skulle kunna kan vara en effekt av att funktionella inre arbetsmodeller saknas till följd av emotionell omsorgssvikt. Förändrad hjärnkemi betraktas ur ett biopsykosocialt perspektiv i så fall som ett mellanled istället för den absoluta orsaken till symptomen.

Forskningsläget för den biopsykosociala teorin om ADHD

Samtliga symptom som kännetecknar ADHD skulle kunna förstås som effekter av långvarig dysreglering av nervsystemet, med stöd av forskning från det neurovetenskapliga forskningsfältet (Cook et al., 2005; Siegel, 2006). Mer forskning skulle behövas för att utvärdera giltigheten i denna teori då den hittills beforskats i betydligt lägre utsträckning än den dominerande biomedicinska förklaringsmodellen. Trots detta har neuropsykologisk forskning redan påvisat betydelsefulla samband som tyder på att giltigheten av den biopsykosociala modellen skulle stärkas med ytterligare forskning. Forskning på råttor och primater visar att traumatisk stress påverkar förbindelserna inom det limbiska systemet och mellan det limbiska systemet och prefrontala cortex, vilket kan ge upphov till symptom som kännetecknar ADHD (Lupien et al., 2009). Djurstudier på exempelvis råttor har visat att förbindelsen mellan hippocampus och amygdala stärks i ett långvarigt stressat nervsystem. Detta bidrar till försämrad förmåga att integrera olika kognitiva och emotionella områden av hjärnan vilket också kan ge upphov till symtom som hyperaktivitet, impulsivitet och koncentrationssvårigheter (Ghosh et al., 2013). Koncentrationssvårigheter, som kännetecknar ADHD, kan utifrån traumateori vidare förstås som en form av dissociation som hjälper individen att avskärma sig från delar av den egna överväldigande upplevelsen (Cook et al., 2005).

Redan i Del 1 nämndes flera fynd som pekar starkt mot ett samband mellan trauma och ADHD. ADHD har visat sig vara:

• Fem gånger vanligare bland barn som utsatts för misshandel (Sugaya, 2012).

• Tre gånger vanligare bland svarta män i USA (Faraone et al., 2021).

• Tre gånger vanligare hos adopterade (Simmel et al., 2001).

• Sex till åtta gånger vanligare hos vuxna som utsatts för allvarlig tidig vanvård (Sonuga Barke et al., 2017).

• Sambandet med otrygg anknytning har uppmätts till cirka 80 % (Wylock et al., 2021).

Eftersom dessa studier rör korrelationer är det utifrån dessa resultat möjligt att fortsätta vidhålla det neuropsykiatriska synsättet med hänvisning till att det inte är känt i vilken riktning dessa samband går. Utifrån den neurobiologiska förklaringsmodellen anses både social utsatthet och ADHD-symptom kunna förklaras med hjälp av bakomliggande familjär ADHD (Faraone et al., 2021). Detta resonemang saknar inte bara trovärdigt stöd utan kan också direkt ifrågasättas mot bakgrund av några viktiga forskningsresultat:

• En större kvasi-experimentell studie har visat att korrelation mellan ADHD och socioekonomisk utsatthet kvarstår även efter att ha kontrollerat för variabler såsom familjär ADHD (Larsson et al., 2014).

• I en longitudinell studie av Becker et al. (2004) med 319 deltagande barn bedömdes 17 % ha “multiple regulatory problems” vid 3 månaders ålder. Detta i sig kunde inte predicera utveckling av ADHD. När författarna däremot tog hänsyn till faktorn “negativitet i moder-barn relationen” samt “family adversity” i kombination med “multiple regulatory problems” kunde de med hög säkerhet predicera vilka barn som senare skulle utveckla ADHD.

• En annan stor studie av Björkenstam et al. (2018) har utifrån det svenska tvillingregistret funnit en korrelation mellan ADHD och negativa upplevelser i barndomen som kvarstår efter att ha kontrollerat för relevanta bakomliggande variabler.

Varför har inte modellen större genomslag?

Trots att det finns mycket som talar för en biopsykosocial förståelsemodell av ADHD har den beforskats i en relativt låg utsträckning (Brown et al., 2017; Faraone et al., 2021; Faraone & Larsson, 2019). Hur kan det komma sig?

Det kan finnas både psykologiska och historiska anledningar till att det idag är kontroversiellt att se psykosociala stressorer som orsak till ADHD. I slutet av 1960-talet fick Bettelheim’s teori om autism fäste (även känd som Refrigerator Mother Theory) (Benett et al., 2018). Bettelheim menade att han utifrån observationer av 12 moder-barn-dyader funnit skillnader i hur autistiska barns mammor förhöll sig till sina barn jämfört med normalpopulationen (Bettelheim, 1967). Resultat utifrån ovan problematiserade tvillingstudier (Folstein & Rutter, 1977) användes sedan för att tillbakavisa teorin (Amaral, 2017). Psykiatern Peter Breggin (1994) anser att samhällets motreaktioner, inte minst från föräldrar som kände sig utpekade och anklagade av teorin, ledde till tabu kring att tala om hur föräldrar kan påverka sina barns psykiska hälsa.

Även om Refrigerator Mother Theory aldrig applicerades direkt för att förklara uppkomsten av hyperaktivitet, impulsivitet och koncentrationssvårigheter är det möjligt att denna kontrovers kan ha påverkat ADHD-diskursen och gjort anknytningens betydelse för barns utveckling svår att diskutera sakligt. En annan påverkansfaktor som gör frågan om psykosocial stress svåråtkomlig för vetenskaplig granskning är Scientologkyrkans kampanjer mot psykiatrin, ADHD-diagnoser och läkemedelsindustrin som pågått såväl i Sverige (Carlberg, 2014) som internationellt (Westbrook, 2017). Än idag händer det att psykiatrikritiker blir associerade med scientologin vilket kan försvåra framkomligheten av denna typ av argument (A. Topor, personlig kommunikation, maj 2023).

LÄS VIDARE:

DEL 3: Hur kan vi ta ställning till vilken teori om ADHD vi ska tro på? Ett vetenskapsteoretiskt resonemang (ca 9 sidor)

Referenser

Amaral, D. G. (2017, January). Examining the causes of autism. In Cerebrum: the Dana forum on brain science (Vol. 2017). Dana Foundation

Becker, K., Holtmann, M., Laucht, M., & Schmidt, M. H. (2004). Are regulatory problems in infancy precursors of later hyperkinetic symptoms?. Acta Paediatrica, 93(11), 1463-1469.

Bennett, M., Webster, A. A., Goodall, E., Rowland, S., Bennett, M., Webster, A. A., ... & Rowland, S. (2018). Establishing contexts for support: Undoing the legacy of the “refrigerator mother” myth. Life on the autism spectrum: Translating myths and misconceptions into positive futures, 61-80.

Bettelheim, B. (1967), The Empty Fortress. New York: The Free Press.

Björkenstam, E., Björkenstam, C., Jablonska, B., & Kosidou, K. (2018). Cumulative exposure to childhood adversity, and treated attention deficit/hyperactivity disorder: a cohort study of 543 650 adolescents and young adults in Sweden. Psychological medicine, 48(3), 498-507.

Bowlby, J. (1953). Critical phases in the development of social responses in man and other animals. New biology.

Breggin, P. R. (1994). Toxic Psychiatry: Why Therapy, Empathy and Love Must Replace the Drugs, Electroshock, and Biochemical Theories of the" New Psychiatry". Macmillan.

Carlberg, I. (2014). En diagnos det stormat kring: Adhd i ett historiskt perspektiv. Socialstyrelsen.

Cassidy, J. (1994). Emotion regulation: Influences of attachment relationships. Monographs of the society for research in child development, 59(2-3), 228-249.

Cook, A., Spinazzola, J., Ford, J., Lanktree, C., Blaustein, M., Cloitre, M., & Van der Kolk, B. (2005). Complex trauma. Psychiatric annals, 35(5), 390-398.

Farrell, N. R., Lee, A. A., & Deacon, B. J. (2015). Biological or psychological? Effects of eating disorder psychoeducation on self-blame and recovery expectations among symptomatic individuals. Behaviour Research and Therapy, 74, 32-37.

Fan, L., & Kang, T. (2025). Early childhood trauma and its long-term impact on cognitive and emotional development: a systematic review and meta-analysis. Annals of medicine, 57(1), 2536199.

Faraone, S. V., Banaschewski, T., Coghill, D., Zheng, Y., Biederman, J., Bellgrove, M. A., ... & Wang, Y. (2021). The world federation of ADHD international consensus statement: 208 evidence-based conclusions about the disorder. Neuroscience & Biobehavioral Reviews, 128, 789-818.

Faraone, S. V., & Larsson, H. (2019). Genetics of attention deficit hyperactivity disorder. Molecular psychiatry, 24(4), 562-575.

Fonagy, P., & Target, M. (2002). Early intervention and the development of self-regulation. Psychoanalytic Inquiry, 22(3), 307-335.

Harlow, H. F., & Zimmermann, R. R. (1959). Affectional response in the infant monkey: Orphaned baby monkeys develop a strong and persistent attachment to inanimate surrogate mothers. Science, 130(3373), 421-432.

Karatzias, T., Shevlin, M., Hyland, P., Brewin, C. R., Cloitre, M., Bradley, A., ... & Roberts, N. P. (2018). The role of negative cognitions, emotion regulation strategies, and attachment style in complex post‐traumatic stress disorder: Implications for new and existing therapies. British Journal of Clinical Psychology, 57(2), 177-185.

Katrinli, S., Oliveira, N. C., Felger, J. C., Michopoulos, V., & Smith, A. K. (2022). The role of the immune system in posttraumatic stress disorder. Translational Psychiatry, 12(1), 313.

Kulacaoglu, F., & Kose, S. (2018). Borderline personality disorder (BPD): in the midst of vulnerability, chaos, and awe. Brain Sciences, 8(11), 201.

Larsson, H., Sariaslan, A., Långström, N., D'Onofrio, B., & Lichtenstein, P. (2014). Family income in early childhood and subsequent attention deficit/hyperactivity disorder: A quasi‐experimental study. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 55(5), 428-435.

Lupien, S. J., McEwen, B. S., Gunnar, M. R., & Heim, C. (2009). Effects of stress throughout the lifespan on the brain, behaviour and cognition. Nature reviews neuroscience, 10(6), 434-445.

Main, M., & Hesse, E. (1990). Parents' unresolved traumatic experiences are related to infant disorganized attachment status: Is frightened and/or frightening parental behavior the linking mechanism?

Melamed, D. M., Botting, J., Lofthouse, K., Pass, L., & Meiser-Stedman, R. (2024). The relationship between negative self-concept, trauma, and maltreatment in children and adolescents: A meta-analysis. Clinical child and family psychology review, 27(1), 220-234.

Nigg, J. T. (2006). Temperament and developmental psychopathology. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 47(3‐4), 395-422.

Norman, Rosana E., et al. "The long-term health consequences of child physical abuse, emotional abuse, and neglect: a systematic review and meta-analysis." PLoS medicine 9.11 (2012): e1001349.

Rothbart, M. K., & Posner, M. I. (2015). Temperament, attention, and developmental psychopathology. Developmental Psychopathology: Volume Two: Developmental Neuroscience, 465-501.

Sameroff, A. J. (2020). It's More Complicated. Annual review of developmental psychology, 2, 1-26.

Schore, A. N. (2001). Effects of a secure attachment relationship on right brain development, affect regulation, and infant mental health. Infant mental health journal: official publication of the world association for infant mental health, 22(1‐2), 7-66.

Simmel, C., Brooks, D., Barth, R. P., & Hinshaw, S. P. (2001). Externalizing symptomatology among adoptive youth: Prevalence and preadoption risk factors. Journal of abnormal child psychology, 29, 57-69.

Sonuga-Barke, E. J., Kennedy, M., Kumsta, R., Knights, N., Golm, D., Rutter, M., ... & Kreppner, J. (2017). Child-to-adult neurodevelopmental and mental health trajectories after early life deprivation: the young adult follow-up of the longitudinal English and Romanian Adoptees study. The Lancet, 389(10078), 1539-1548.

Sugaya, L., Hasin, D. S., Olfson, M., Lin, K. H., Grant, B. F., & Blanco, C. (2012). Child physical abuse and adult mental health: a national study. Journal of traumatic stress, 25(4), 384-392.

Sumner, J. A., Cleveland, S., Chen, T., & Gradus, J. L. (2023). Psychological and biological mechanisms linking trauma with cardiovascular disease risk. Translational Psychiatry, 13(1), 25.

Van der Kolk, B. A., Pynoos, R. S., Cicchetti, D., Cloitre, M., D’Andrea, W., Ford, J. D., & Teicher, M. (2009). Proposal to include a developmental trauma disorder diagnosis for children and adolescents in DSM-V. Unpublished manuscript. Verfügbar unter: http://www. cathymalchiodi. com/dtd_nctsn. pdf (Zugriff: 20.5. 2011).

Westbrook, D. A. (2017). “The Enemy of My Enemy Is My Friend” Thomas Szasz, the Citizens Commission on Human Rights, and Scientology’s Anti-Psychiatric Theology. Nova Religio: The Journal of Alternative and Emergent Religions, 20(4), 37-61.

Wylock, J. F., Borghini, A., Slama, H., & Delvenne, V. (2021). Child attachment and ADHD: a systematic review. European child & adolescent psychiatry, 1-12.