v ä n t r u m m e t

Hej!

Här finner du resurser för att förstå och arbeta med ADHD-symptom utifrån en biopsykosocial förståelsemodell. Fler resurser hittar du på min instagram psykolog_maja.

Läs:

Nej ADHD ger dig ingen förklaring till varför du är som du är

Öka koncentrationsförmågan genom att alltid göra flera saker samtidigt.

Såhär skulle jag göra om jag ville få mina ADHD-symptom tillbaka

Öka koncentrationsförmågan genom att ALLTID göra flera saker samtidigt.

Eller…va?

Många med ADHD eller uppmärksamhetssvårigheter (som jag själv tidigare) känner igen sig i att de kastas mellan olika aktiviteter som en vante i vinden. En snabbstädning inför att gästerna ska komma blir till en minutiös genomgång av en gammal hurts där man hittar sparade bilder som man börjar klippa ihop till ett fotokollage och när gästerna ringer på dörren ser huset värre ut än när man började städa.

Många skulle nog säga att problemet är att dessa personer hela tiden gör för många saker samtidigt och inte kan hålla sig till en sak. Eller är det precis tvärt om?

Jag tror att vi får bäst förståelse för oss själva om vi tänker på oss själva som bestående av flera olika delar med olika viljor och behov. Inte sällan står delarna i konflikt med varandra; En del av oss kanske gärna vill hålla sams och se till att alla är nöjda. En annan del av oss vill stå upp för våra gränser och behov och har inga problem med att ryta ifrån när det blir för mycket. En tredje del av oss längtar efter tillhörighet och nära relationer medan en annan del av oss är livrädd för att bli sårad och helst håller människor på ett avstånd, och så vidare.

Ofta blir uppmärksamheten splittrad när en del tagit över och styr vårt beteende.

Om du exempelvis äter mat bara för att bli mätt utan att ta hänsyn till ditt behov av njutning eller näring kommer andra delar att fortsätta tjata om att få sina behov tillgodosedda efter att du ätit dig mätt på exempelvis smörgåsrånen som fanns hemma. När de andra delarnas missnöje växt sig tillräckligt stort kanske du åker iväg till närbutiken för att köpa godis för att i nästa stund sätta dig och göra ett kostschema för vad du ska och inte ska äta, eftersom du nu är upprörd på dig själv för att du inte ätit “bra” eller “nyttigt” nog. Detta förlopp (äta smörgåsrån → äta godis → göra kostschema) är tre saker som kräver av din uppmärksamhet, tid och energi.

Du kanske börjar ana vad jag menar med att det är viktigt att göra flera saker samtidigt?
Om du komponerar ihop en måltid som är både näringsrik, god och planerar att äta den i god tid (innan du blivit alltför hungrig) gör du i praktiken tre saker på samma gång; du ger näring till kroppen, själen och stillar din hunger. Att hitta en kompromiss som tillfredsställer flera otillfredsställda delar samtidigt ger upphov till synergieffekter såsom minskad splittring av uppmärksamheten samt överbliven tid och energi.

Vår självkänsla mår också gott av att inte kastas fram och tillbaka mellan olika delars styrning. Detta kan göra det lättare att bibehålla fokus och slutföra små och stora åtaganden. Det gör att vi uppfattar oss själva mer som en och samma person över tid. Flyktighet och oberäknelighet avtar.

Många personer har svårt att fokusera på de utbildningar/arbeten de väljer eftersom de valt utbildning utifrån vad som tillfredsställer vissa delar men inte andra.

Exempelvis är det vanligt att den del av oss som strävar efter framgång, status eller ekonomisk trygghet inte lyssnar på de många delar av oss som värdesätter att må bra här och nu.

Att skriva denna text är för mig ett bra exempel på ett område där jag gör flera saker samtidigt på ett sätt som stödjer min koncentrationsförmåga. Den delen av mig som är pessimistisk och inte tror att någon kommer att läsa eller uppskatta denna text lugnas av att jag enbart gör detta i den utsträckning jag tycker att det känns lite roligt och meningsfullt oavsett hur många som läser texten. En annan del av mig uppskattar att jag övar på att formulera koncept som jag kan använda tillsammans med mina klienter - oavsett om jag ens publicerar texten på hemsidan.

Innan jag hade förmågan att göra flera saker samtidigt (eftersom varje enskild del var så högljudd/undernärd) hade prestations-delen av mig tagit över skrivandet och försökt skapa ett mästerverk till text som skulle övertyga alla som läste den. Den delen hade pressat mig själv tills jag hade spänningshuvudvärk och mådde dåligt innan jag insett att jag faktiskt inte skulle lyckas skriva världens bästa text. Jag hade då gett upp och känt mig som ett misslyckande. Om jag någonsin fick för mig att faktiskt ta upp texten igen och försöka skriva klart den hade jag haft väldigt svårt att koncentrera mig. Rädsla för att misslyckas är inte bra för vår koncentration eller uthållighet.

Maja Norrblom, December 2025

Nej, ADHD ger dig ingen förklaring till varför du är som du är

(och det finns mycket bättre sätt att sluta vara så hård mot dig själv!)

Om du frågar någon som påstått sakkunnig vad ADHD beror på kommer du troligen ges ett svepande svar om att det är komplext med många samverkande gener som man inte lyckats kartlägga (än!). Eller kanske får du ett seglivat inkorrekt svar om att det troligen beror på neurokemiska avvikelser i dopaminsystemet. Om det knappa stödet för den rådande biomedicinska förklaringsmodellen har jag skrivit en annan text som du kan läsa här.

Även efter att ha lärt sig om det knappa förklaringsvärdet som neuropsykiatrisk diagnostik har att erbjuda står många på sig om att vilja ha utredning. Om det rör sig om en önskan att beviljas insatser som är öronmärkta för diagnosgruppen kan det förstås vara på sin plats. Men varför är viljan att utredas också stor bland personer som tror att de inte kommer att vilja nyttja dessa insatser? Vad som ofta framkommer är en önskan om att sluta vara så hård mot sig själv. Att istället för att kalla sig själv lat, dum eller elak ha en diagnos att vifta i ansiktet på arbetsgivaren när man blir kallad till möte för att diskutera samarbetssvårigheter i arbetsgruppen.

Som Marshall Rosenberg föreslår i sin klassiska bok Non-Violent Communication att tendensen att namnge något och hänvisa till det som orsak är ett vanligt sätt att undkomma att ta ansvar för det uppvisade beteendet. Att säga: “Jag gjorde av med familjens pengar för att jag var alkoholist” har en mindre anvarstagande klang än att säga “jag gjorde av med familjens pengar för att jag drack mig full och handlade impulsivt”

När det kommer till att råda bot på skuld och självkritik utan att reducera ansvarstagande anser jag att vi har betydligt mer att hämta från den bipsykosociala förklaringsmodellen - där symptom såsom impulsivitet, känslomässig dysreglering, koncentrationssvårigheter eller svårigheter i det sociala samspelet förstås som orsakade av (psykosocial) stress i kombination med genetisk sårbarhet. Läs mer om den här! Om denna förklaringsmodell finns mycket bra att hitta. Kolla under fliken Resurser .

Create it

Många efterfrågar en neuropsykiatrisk utredning eftersom de berättar att de vill ha svar på varför de är som de är. I praktiken innebär diagnosen ADHD eller autism inte mer i termer av förklaring än att du får ett namn på en rad symptom (som du förmodligen redan visste att du hade när du sökte utredningen). Utredningen resulterar alltså, olikt vad många tror, inte i att du får veta vad som orsakar dessa symptom. En utbredd uppfattning, bland både allmänheten och till och med personer inom vården, är att ADHD och autism beror på en underliggande genetisk, medfödd och kronisk avvikelse i hur hjärnan ser ut.

Trots att astronomiska summor pengar har lagts på att beforska denna förklaringsmodell finns det fortfarande inget hållbart vetenskapligt stöd för den.

Som förklaringsmodell betraktat är de neuropsykiatriska diagnoserna odugliga. I praktiken är diagnoserna som förklaring inget annat än ett mycket snävt cirkelresonemang.

Hur jag skulle göra om jag ville få mina ADHD-symptom tillbaka

Jag känner mig tacksam över att jag idag lever ett liv fritt från de ADHD-symptom som tidigare ställt till med så mycket besvär i mitt liv. Eftersom jag här på hemsidan ägnar mig åt att sprida budskapet om att ADHD inte är ett medfött, livslångt tillstånd vet jag också att dessa ADHD-symptom en dag skulle kunna göra comeback i mitt liv. När jag satt och funderade på hur det skulle kunna gå till, kom jag fram till nedanstående lista:

STEG 1: Jag skulle planera in för många saker de närmaste dagarna.

STEG 2: När jag började känna på mig att dagen inte skulle gå ihop skulle jag strunta i det och fokusera på att göra det jag håller på med för stunden lite snabbare (istället för att stanna upp, backa, planera om).

STEG 3: Jag skulle då hamna i det där välbekanta drivna tillståndet (nånstans mellan “flow” och “högvarv”).

STEG 4: Jag skulle låta mig styras av impulsen att fortsätta flowa på högvarv istället för att stanna upp och möta obehaget som kommer med det.

STEG 5: Jag skulle då fortsätta aktiviteten jag håller på med alldeles för länge tills jag försummat andra delar av mitt liv: strunta i träningen, bryta ett löfte till min partner eller komma sent till en vän.

STEG 6: Jag skulle då nästa gång jag hamnar i flow ha ännu svårare att avbryta impulsen att fortsätta flowa på högvarv (vem vill ägna sig åt att slita sig från något som är motiverande för att hålla på med någon försummad del av livet där man upplever att man “ligger efter”?)

Min förhoppning är att denna lista också ska vara hjälpsam för dig som vill göra tvärtom och bli fri från dina ADHD-symptom. I texten förklarar jag mekanismerna bakom dessa steg och hoppas det ska vara pedagogiskt.

STEG 1: Jag skulle planera in för många saker de närmaste dagarna.

Hur gör man en bra planering och planerar in lagom mycket? Många söker terapi med denna frågeställning men jag finner det ofta svårt att säga något meningsfullt och generellt om detta. Det är nämligen olika för olika människor.

Detta påkallar frågan huruvida symptomklustret ADHD verkligen är det bästa sättet att gruppera in människor. Kanske vore det mer hjälpsamt/informativt att gruppera människor utifrån det underliggande som ger upphov till tendensen att planera in för mycket?

En planerar in för mycket på grund av stark konflikträdsla och svårigheter att säga nej - med ADHD-symptom som följd.

En annan har alltför höga tankar om sin egen förmåga och tror att han arbetar mer effektivt än man gör.

Någon är väldigt obekväm med att tillbringa tid hemma själv och ser alltid till att ha lite extra planer ifall någon skulle ställas in.

Även om det är en kombination av alla tre eller fler (vilket det ofta är) behöver vi förståelsemodeller som hjälper oss att se den underliggande mekanismen.

Detta är anledningen till att arbetsterapeutiska insatser med fokus på struktur ofta blir ineffektiva eftersom de sällan adresserar den underliggande rotorsaken.

STEG 2: När jag började känna på mig att dagen inte skulle gå ihop skulle jag strunta i det och fokusera på att göra det jag håller på med för stunden lite snabbare (istället för att stanna upp, backa, planera om)

Många med ADHD känner igen sig i benägenheten att vara överdrivet negativa, pessimistiska och kritiska mot sig själva. Men lika ofta har de en förmåga att önsketänka eller vandra iväg i en fantasi om att vad som helst är möjligt. Många av oss var stora dagdrömmare som små, och många är det även som vuxna. Detta kan ha varit en viktig överlevnadsmekanism i barndomen. För många som vuxit upp i otrygga miljöer fick öva mycket på att stänga av information om att något var på väg att gå åt pipan. I den situationen en trevlig fantasi en mycket bättre plats att vara på för ett barn.

Som vuxen kan denna väl upptränade förmåga göra att realistiska tankar om att schemat håller på att spricka lätt trängs undan genom att vi hoppar in i vår fantasivärld. Även om det på många sätt är värdefullt att ha tillgång till fantasi kan den ibland användas som ett sätt att fly undan delar av verkligheten som verkligen skulle behöva vår uppmärksamhet.

STEG 3: Jag skulle då hamna i det där välbekanta drivna tillståndet (nånstans mellan “flow” och “högvarv”).

På kort sikt kan det vara skönt att trilla ned i hyperfokus/flow/högvarv trots den lilla rösten i bakhuvudet som viskar “paus” eller “byt aktivitet.

Att stanna i dopaminsystemets driv kan vara ett sätt att stänga ute delar av verkligheten då vi av olika anledningar har svårt att byta system (t.ex. till det oxytocin/serotonin-drivna lugn & ro-systemen).

Nu kanske någon blir förvirrad: Jag har ju tidigare skrivit att det inte finns något stöd för att “ADHD-hjärnor” är annorlunda eller har avvikande dopaminsystem jämfört med andra hjärnor.

Har ADHD-symptom med avvikande dopaminsystem att göra eller inte?

Ja, det har med dopamin att göra. Personer med ADHD drivs (liksom alla människor) av jakten på dopamin. Att dopaminsystemet inte lika lätt aktiveras under vardagliga (s.k. “tråkiga”) aktiviteter för personer med ADHD är nog snarare något vi bör betrakta som inlärt och föränderligt än att vissa hjärnor är födda med mer eller mindre av detta dopamin. Om vi lär oss att hantera det som gör att vissa situationer upplevs outhärdligt tråkiga kan dopamin börja frisättas i även dessa situationer. Det handlar inte bara om att träna på att stå ut, utan vi kan många gånger behöva även ta tag i underliggande saker såsom självkritik eller trauman.

Slutsats: du är inte dömd till att tycka att städning (eller vad det än må vara) är dödligt tråkigt!

STEG 4: Jag skulle låta mig styras av impulsen att fortsätta flowa på högvarv istället för att stanna upp och möta obehaget som kommer med det.

Varför är det så jäkla svårt att pausa och byta aktivitet och gå emot den där sköna skuldblandade drivkraften som får oss att bara fortsätta fastän vi någonstans i bakhuvudet hör en viskning om att det är dags att byta aktivitet?

Jag vill vända på det och istället fråga: Vilka risker skulle det innebära att skifta ditt fokus?

Många med adhd lever för de där stunderna av flow när man bara vill fortsätta med något samtidigt som det mesta i livet kan kännas tungt, tråkigt eller rent ut sagt outhärdligt. Det kan gälla även sådant man värdesätter högt. Att vara på en konsert med sitt favoritband kan kännas tungt eftersom rastlösheten kommer att vara där och störa upplevelsen. Eller så blir det en fantastisk kväll. Problemet är att belöningssystemet aldrig vet.

Att byta fokus innebär en alltför stor risk för att “gå minus”. Om skiftar fokus till något nytt finns risken att uppmärksamheten landar på något som triggar oss och sätter oss ur spel.

Jag kan se att min personliga läkningsresa inneburit att denna risk att uppmärksamheten ska landa på något obehagligt minskat drastiskt. Tack vare att jag “städat upp” inom de flesta områden i livet har jag idag knappt längre några besvär med att skifta fokus. Förut plågades jag av social ångest, obearbetade barndomsupplevelser och självhat (allt detta under cover av ADHD-symptom), men idag känns inget område i livet särskilt jobbigt längre.

STEG 5: Jag skulle då fortsätta aktiviteten jag håller på med alldeles för länge tills jag försummat andra delar av mitt liv: strunta i träningen, bryta ett löfte till min partner eller komma sent till en vän.

Att inte göra det man lovat (om än bara sig själv) har en urholkande effekt på självkänslan och skadar självtilliten. Många med ADHD kämpar med en självbild av att vara opålitliga och lägger mycket tid på att småljuga/dölja sin motsägelsefullhet för andra.

Att säga att man kommer klockan fem, och sedan hitta på en ursäkt till att man kommer halv sju kan kännas skönt i stunden. Risken är dock att omgivningen ser rakt igenom din påhittade anledning om de känt dig ett tag.

Det fina med detta är att tröskeln redan är ganska låg för att titta andra i ögonen och med rak rygg säga: “Jag ber om ursäkt för att jag är sen, jag kunde inte slita mig från youtube därhemma.” Skammen som följer ett sådant ärligt påstående kommer få dig att växa.

Många gånger upplever vi att vi växer av att visa upp oss i vår ofullkomlighet - om vi får uppleva att människor finns kvar även efter att de sett oss på riktigt. Till och med om människor tar avstånd kan vi växa av denna typ av blottande, eftersom det kan hjälpa oss inse att vi inte behöver deras gillande eller acceptans (huvudsaken är att vi blir omtyckta på riktigt av några stycken). Detta är då SMÖRJ för självkänslan.

Detta gäller inte om du faller in i ett avgrundsdjupt självförakt: Isåfall kan du behöva sänka ribban när du utmanar dig och/eller först jobba med självhatet separat.

Om du börjar praktisera denna typ av ärlighet gentemot andra är det ett viktigt steg. Om du pallar vara medvetet närvarande och möta andras reaktioner och din egen skam som följer kommer du märka att detta motiverar dig att avsluta i tid nästa gång.

Om du istället tar dig ur skammen genom att ljuga om varför du kommer sent kommer du uppleva ett meningslöst diffust obehag som säger “hoppas dom inte kommer på mig, annars kanske det är ute med mig!”. Inte bra för självkänslan!

STEG 6: Jag skulle då nästa gång jag hamnar i flow ha ännu svårare att avbryta impulsen att fortsätta flowa på högvarv (vem vill ägna sig åt att slita sig från något som är motiverande för att hålla på med någon försummad del av livet där man upplever att man “ligger efter”?)

När man inte gör det man borde byggs det förstås upp en skuld av borden och måsten. För en som har negativa grundanataganden (en inre röst som säger Jag är dålig t. ex.) är det ännu svårare att ägna sig åt att försöka komma ikapp eftersom man hela tiden behöver kämpa med denna taskiga inre röst. Många med ADHD skulle beskriva sig som glada och sorglösa personer. De stannar inte upp tillräckligt länge för att höra att de också har en extremt självkritisk del som driver på dem i olika avseenden. Det kan därför vara svårt att förstå varför man skjuter saker på framtiden. Man kan uppleva det som att man inte har någon som helst anledning - ovetandes om att man aktar sig för en inre mobbare som lurar runt hörnet.