Nej, ADHD ger dig ingen förklaring till varför du är som du är - (och det finns bättre sätt att sluta vara hård mot dig själv!)

Många säger att de vill ha en neuropsykiatrisk utredning eftersom att de vill ha svar på varför de är som de är. Men vilken förklaringskraft har egentligen en ADHD-diagnos? I praktiken innebär en diagnos som ADHD eller autism inte mer i termer av förklaring än att du får ett namn på en rad symptom (som du förmodligen redan visste att du hade när du sökte utredningen). Utredningen resulterar alltså, till skillnad från vad många tror, inte i att du får veta vad som orsakar dessa symptom.

En utbredd missuppfattning, bland både allmänheten och till och med personer inom vården, är att det skulle finnas hållbart stöd för att ADHD och autism beror på en underliggande genetisk, medfödd och kronisk avvikelse i hur hjärnan ser ut. Hade det varit sant hade en diagnos inneburit en förklaring i stil med “du har dina symtom till följd av dina gener”. Men problemet är alltså att detta inte är fallet.

Som förklaringsmodell betraktat är de neuropsykiatriska diagnoserna odugliga. I praktiken är diagnoserna som förklaring inget annat än ett mycket snävt cirkelresonemang:

Om du frågar slumpvis utvald sakkunnig vad ADHD beror på kommer du troligen ges ett svepande svar om att det är komplext med många samverkande gener som man inte lyckats kartlägga (än!). Eller kanske får du ett seglivat inkorrekt svar om att det troligen beror på neurokemiska avvikelser i dopaminsystemet (trots att denna hypotes övergivits efter gedigen forskning).

Även efter att ha lärt sig om det knappa förklaringsvärdet som neuropsykiatrisk diagnostik har att erbjuda står många jag möter på sig om att vilja ha utredning. Om det rör sig om en önskan att beviljas insatser som är öronmärkta för diagnosgruppen kan en utredning förstås fylla en viktig funktion. Men varför är viljan att utredas också stor bland personer som tror att de inte kommer att vilja nyttja dessa insatser? Vad som ofta framkommer är en önskan om att sluta vara så hård mot sig själv. Att istället för att kalla sig själv lat, dum eller elak ha en diagnos att vifta i ansiktet på arbetsgivaren när man blir kallad till möte för att diskutera samarbetssvårigheter i arbetsgruppen.

Men tendensen att namnge något och hänvisa till det som orsak är ett vanligt sätt att undkomma att ta ansvar för det uppvisade beteendet, som Marshall Rosenberg förklarar i sin klassiska bok Non-Violent Communication. Att säga: “Jag gjorde av med familjens pengar för att jag var alkoholist” har en mindre ansvarstagande klang än att säga: “Jag gjorde av med familjens pengar för att jag drack mig full och handlade impulsivt”.

När det kommer till att råda bot på skuld och självkritik utan att reducera ansvarstagande anser jag att vi har betydligt mer att hämta från den biopsykosociala förklaringsmodellen - där symptom såsom impulsivitet, känslomässig dysreglering, koncentrationssvårigheter eller svårigheter i det sociala samspelet förstås som orsakade av psykosocial stress i kombination med genetisk sårbarhet. Den biopsykosociala modellen erbjuder med andra ord en väg mot att förstå hur symptomen kan ha uppstått, inte bara ett konstaterande att de finns. Detta öppnar hoppfulla dörrar för att arbeta med symptomen på helt andra sätt. Om denna förklaringsmodell finns mycket bra att hitta under länken resurser