Felaktiga tolkningar av tvillingstudier leder till ovetenskapliga förklaringar av ADHD

Man hör ofta påståenden såsom att ADHD är 60, 70, eller 80% genetiskt. Utan att ens riktigt veta exakt vad den siffran betyder så låter det ju onekligen väldigt högt. Men varifrån kommer detta påstående egentligen?

Den här siffran har man kommit fram till genom en typ av studier som kallas klassiska tvillingstudier och som idag fortfarande är det starkaste befintliga stödet för att ADHD skulle vara ett höggradigt ärftligt tillstånd. Den här typen av studier går till som så att man tittar på förekomsten av ADHD hos enäggstvillingar, som delar 100 % av generna och så jämför man det med förekomsten av adhd hos tvåäggstvillingar som delar ca 50% av generna.

Röd prick = ADHD

Grön prick ≠ ADHD

Man har sen sett att om den ena enäggstvillingen har ADHD är det större risk att den andra har adhd jämfört med tvåäggstvillingar. Så om den ena enäggstvillingen har ADHD är det ca 70% risk att den andra har det. Om den ena tvåäggstvillingen har ADHD är det bara ca 30% risk att den andra också har det.

Man tänker då att eftersom båda tvillingarna i respektive tvillingpar fötts i samma familj vid samma tidpunkt kan man bortse från miljöfaktorn och sluta sig till att skillnaden mellan syskonen i ett tvillingpar beror på generna. Smart va? Det är många smarta personer som kommit till den här slutsatsen. Anders Hansen på TV, professorer på universiteten och många fler. Problemet är bara att resonemanget inte håller.

Likheter mellan ADHD och tuberkulos

Denna tankefälla påminner om kluringen “Hur många olika arter av djur hade Moses på sin ark?”, där många går fel och gissar på ett antal. Men det var ju faktiskt Noak och inte Moses som hade en ark.

Innan vi tittar vidare på fallet ADHD, så kan det vara bra att känna till att exakt samma typ av klassiska tvillingstudier visar att sjukdomen tuberkulos har en “ärftlighet” i samma storleksordning som ADHD. Tuberkulos får man som många av er kanske vet från tuberkulosbakterien och man kan inte få tuberkulos på något annat sätt, så vad är det då tvillingstudier egentligen visar?

Jo, tvillingstudier ger stöd åt att genetik kan öka sårbarheten för ett tillstånd. Det är, enligt mig och många andra, helt meningslöst att ange en procentsats för i vilken grad tuberkulos är genetiskt, eftersom det är helt beroende av en miljöfaktor. Ingen förekomst av bakterien, ingen tuberkulos.

Problem med urvalet i klassiska tvillingstudier

Problemet är att för alla tvillingpar som väljs ut att vara med i den här typen av studie gäller att åtminstone den ena tvillingen (eller båda) har ADHD eller vad det nu är man vill undersöka. Så det är mycket möjligt (eller troligt sett till det samlade forskningsläget) att samtliga personer i den den här urvalsgruppen blivit utsatta för någon miljöbetingelse som lett till ADHD hos individer med en genetisk sårbarhet.

Den här typen av studier säger ingenting om hur många personer det knallar runt där ute med exakt samma typ av genetiska sårbarhet men som aldrig utvecklar ADHD (eller ens “drag av ADHD”), eftersom de inte över huvud taget fångas upp av dessa studier.

Så för att ta reda på om tillståndet verkligen är ärftligt i ordets rätta bemärkelse behöver vi titta förutsättningslöst på populationen både bland dem som har ADHD och dem som inte har ADHD och undersöka: Finns det några gener eller gengrupper som verkar finnas hos gruppen med ADHD men inte hos andra? I korthet har man lagt jätte-jättemycket pengar på att genomföra sådana studier. Dessa kallas helgenomstudier (engelska: genome-wide association studies, GWAS) och man har faktiskt inte hittat något hållbart vetenskapligt stöd för att ADHD skulle vara mer genetiskt än tuberkulos. Det nämns ofta att GWAS-studier skulle visa att ADHD beror på komplexa samspel mellan en grupp gener och inte en enskild gen, men man brukar vanligtvis missa att nämna att dessa gengrupper överlappar mellan majoriteten av psykiatriska tillstånd samt är vanligt förekommande hos personer utan diagnoser eller psykisk ohälsa.

Det skulle alltså kunna vara så att ADHD inte är mer ärftligt än tuberkulos.

När man tittar på patienter med tuberkulos ser man att alla har kommit i kontakt med tuberkulosbakterien. Men om man skulle titta på alla som kommit i kontakt med tuberkulosbakterien skulle man se att alla inte fått tuberkulos.

ADHD och psykosocial stress

Jag har fortfarande inte träffat en person med ADHD som inte upplevt hög psykosocial stress. Det kanske finns men jag har träffat många och aldrig hittills träffat någon.

Det här stämmer också väldigt väl in med forskning: När man tittar på gruppen av personer med ADHD så är det en grupp som varit med om många psykosociala stressorer.

Förespråkare av den biomedicinska modellen brukar ofta tänka att det beror på att om man har ADHD-symptom så är det större risk att hamna i psykosocial stress. Om du har ADHD-gener kanske din mamma har ADHD-gener och det förklarar att hon blev alkoholist och slog dig. Så du blev slagen på grund av att dom här symptomen bor i er släkt.

Det här är i min mening en helt vansinnig slutsats sett till forskningsläget. För att belysa detta ytterligare kan vi ta hjälp av ett tankeexperiment, där vi tänker oss att den stress-sårbarhetsmodell som jag framfört är korrekt. Låt säga att vi skulle hitta ett sätt att minska den psykosociala stressen i samhället och att 0.01% av befolkningen skulle uppfylla kriterierna för ADHD istället för 5-10% procent såsom ofta uppskattas vara fallet idag. Trots att samma andel personer skulle vara bärare av gener som medför den genetiska sårbarheten att utveckla ADHD, skulle nästan ingen längre ha ADHD. I ett sådant läge skulle den typ av klassiska tvillingstudier som ligger till grund för den biomedicinska förståelsemodellen av ADHD visa på en oförändrad heritabilitet eller till och med högre. Dessa studier har alltså inte potentialen att falsifiera stress-sårbarhetsmodellen till förmån för den biomedicinska.

Vetenskapligt förhållningssätt framför tvärsäkerhet

Det finns mycket att säga på detta tema, och detta var bara en introduktion. Denna text ska på intet sätt förstås som att det finns någon säkerhet kring att en stress-sårbarhetsmodell är den rätta när det kommer till att förstå orsakerna till ADHD. Däremot finns all anledning att undvika den vetenskapligt omotiverade tvärsäkerhet som idag dominerar kring den biomedicinska förklaringsmodell som ligger till grund för det rådande ADHD-paradigmet.

Om du är nyfiken på att grotta ned dig mer på ämnet kan jag rekommendera det gedigna arbete som Tomas Ljungberg gjort med att kartlägga och sammanfatta forskningsläget kring ADHD. Detta poddavsnitt kan vara en bra introduktion, och för den som vill göra en riktig djupdykning kan jag rekommendera hans bok.

Har du funderingar eller frågor? Hör av dig så kan vi prata vidare!

Maja